Det vet ni ju vid det här laget, att min mamma fick en stor stroke för 3 år sedan. Den tog väldigt hårt på hennes kropp, när hon vaknade upp kunde hon inte röra sig personalen på sjukhuset fick förflytta henne med en bärsele, hon hade svag balans och kunde inte sitta själv utan att vippa. Hon kunde inte svälja utan fick all näring via en slang i magen, hon kunde inte prata bara säga ja och nej. Det här skedde över en natt och blev en stor chock för vår familj. Hon fick en propp/proppar när hon sov och vaknade så här. Efter en lång sjukhusvistelse kom hon till ett fantastiskt korttidsboende, där personalen var positiva och verkligen ville träna henne och trodde på hennes kapacitet. Tänk så viktigt det är att ha någon som tror att allt går! Hon är väldigt envis själv också och såg till att hon fick träna varje dag:) Efter år av träning och små framsteg varje vecka så kan hon nu gå med rullator, sitta i en vanlig bil, äta mjuk mat och behöver bara sondmat på nätterna, hon kan prata hjälpligt och det bästa av allt: Hon är sitt gamla jag i sin personlighet. Jag förundras varje gång vi ses, att hon är precis sig lik. För det är inte jag efter den här upplevelsen. Jag är periodvis mer orolig för sjukdomar, rädd att något ska hända mina kära, men samtidigt är jag mer tacksam över livet och ser livet med andra ögon. Jag har mycket lättare att vara nöjd för det lilla och har ett mer harmoniskt liv. Så inget ont utan att det för något gott med sig!
Må så gott alla fina läsare, bilderna är från Öland i somras.
Kramar från Maria
12 kommentarer:
Viljan betyder mycket för tillfrisknanden. Jag har själv upplevt det! Det värmer hjärtat att läsa om din mammas framgångar, och jag förstår verkligen. verkligen hur allt detta har påverkat dig. Ibland får man uppvaknanden som är oerhört smärtsamma, men som i förlängningen nästan alltid har något litet gott med sig. Det gäller "bara" att ta sig igenom... Må så gott och ta hand om dig! KRAM Marie
Man kan inte veta i förväg vad livet ger. Och tur är väl det! Njut av stunden, jag vet att du kan det!
Tänk vilket mirakel att din mor har blivit så bra:) Livet är till för att levas... medan man kan!
Kram du fina!
Eva-Mari
Som sagt, man vet inte vad livet har att ge.
Härligt det är att läsa om din mamma och vilken kämpe hon är!:) Vår granne fick en stor stroke för 6 år sedan och det har tyvärr inte gått lika bra för honom.
Visst blir man lite mer ödmjuk inför livet när sådana saker händer, samtidigt som en annan oro också smyger på en.
Kram
Vilket otroligt bra och tänkvärt inlägg av dig! Och vilken mamma du har, vilken kämpe så strongt gjort av henne. Ja en del händelser här i livet kan göra att man blir att tänka om och förändrar saker och ting till det bättre.
Må så gott och tack för din fina blogg! Kram Jennifer
Åh jag njöt av att läsa. Tack käraste du för något så fint som du delar med dig av. Din mor är en stark kvinna i sin tro på sig själv och livet. Hon klarade det och hon har kämpat hårt. För det är verkligen ett mycket hårt arbete och en stark vilja krävs för att komma dit hon är. Och jag vet att man förändras när någon när får det svårt. Hälsa din mamma från mig och ge henne en kram också :)
Kram Ann-Louise
Oj vilket fint inlägg du skrivit!! Blir alldeles rörd, och kanske för att jag kan förstå till viss del eftersom jag nyligen mist min mamma. Vad positiv din mamma måste vara till sinnet, en riktig kämpe!!! För mycket handlar det just om viljan och det hade inte min mamma tyvärr... åtminstone inte på slutet för då försvann all glöd...
Tack för ett jättefint inlägg och om du vill... hälsa gärna så gott till din mamma!!!!
Kraaaaaaaaaaaaaaaam aka
Känslofyllt inlägg Maria...
Livet är skört.
Bra skrivet, verkligen.
Kärlek till dig.
Kram
Linda
Tänk vad mycket det gör med "rätt" folk på rätt plats.....underbart.Visst är livet skört och ibland orättvist,men det som inte sänker en stärker en....:)Kram på dig Ulrika
så fina bilder.
Fint inlägg. Jag känner igen mig, fast här var det min far som fick en stroke för 4 år sedan, han var bara 64 år och det gick förvånansvärt bra med hjälp av operation och jag kan aldrig fölåta mig själv att jag inte förstod att han var sjuk. Han gjorde så konstiga saker, men jag och mamma förstod inget och egentligen var han jätte sjuk. han kunde inte namnen på något av mina barn han kunde inte gå utan fick krypa för trappor och lyfta benet med hjälp av händerna. Jag hör själv hur konstigt det låter att vi inte fattade, men så var det.
Så jag förstår dig, nu blev min far "helt" återställd efter operationen men risken är förhållandevis stor att det händer igen så idag har jag öron och ögon öppna hela tiden.
Kram
Hanna
Hej Maria!
Så fint skrivet av dig, blir riktigt rörd. Vilken chock det måste ha varit att se någon så nära förändras så över en natt. Men vad härligt att din mamma har kämpa i sig och att det faktiskt har gett framsteg.
Förstår att du efter detta ser på livet på ett annat sätt.
Kram och njut nu av helgen Lotta
Så härligt att läsa! Efter en sådan upplevelse får man nog en annan syn på livet! Tack för att du delade med dig!
Ha en skön helg! ♥
Blir alldeles tårögd av att läsa ditt inlägg Maria. Jag minns att jag hittade till din blogg några månader efter att din mamma hade fått sin stroke och vilken kamp varje dag har varit för henne och alla er runtomkring. En kamp fylld av så mycket kärlek och jävlaranamma. Och jag blir så glad av att höra att hon mår så mycket bättre idag. Att allt arbete har gett resultat. Ni är alla sanna vardagshjältar.
Livet förändras verkligen när något sådant här händer.Med ens inser man hur skört och vackert livet är. Hur det verkligen är här och nu. Men också om vilka oerhörda krafter vi har inom oss och hur stark kärlek och livslust kan vara.
Ta hand om dig du fina och tack för att du delade med dig av ett tänkvärt inlägg.
Kram Lotta
Skicka en kommentar